Depression: WWIII eller Tug-a-War?
Som många människor med depression vet är det svårt att leva med det. Du kan ha bra dagar och dåliga dagar. För mig kan det ibland fortsätta i veckor eller månader innan jag finner lättnad från depressionen. Det handlar alltid om att hantera det, lära sig att njuta av de små glada stunderna och försöka komma ihåg att du är värt kampen. Den senaste våren var det WWIII för mig i min kamp mot min depression. Det varade månader, och jag hittade bara lättnad efter flera nära samtal om självmordsförsök. På senare tid är det helt enkelt en dragkamp med min depression. Vissa dagar är jag glad, medan andra dagar helt enkelt tappar jag kampen.
Alla upplever depression på olika sätt, men de som inte ibland förstår hur det är. Lägg till ångest i mixen så har du en tumultad cocktail som helt enkelt inte är bra. Jag älskar att rita. Det håller mig borta från mina problem, och det uppmuntrar mig att se hur långt min konst har kommit. När du har depression är det ibland en kamp att ta upp pennan. Den senaste lördagskvällen drog jag ut projektet jag arbetade med bara för att sätta upp det igen oavsett hur hårt jag försökte, jag kunde inte hitta energin att plocka upp den pennan. Det finns ingen anledning att tvinga mig själv att göra det heller. Om du tvingar dig själv att göra något kommer du inte att tycka om det ... och det besegrar hela syftet, eller hur? När du ökar ångest vill du göra så många saker, men depressionen tillåter dig inte. Jag tappade kampen med dem båda på lördag. Jag gav upp mina planer, inte ens tittade Frasier kunde hjälpa mig. Jag gick till sängs kl 18 och jag sov rakt igenom natten.
Det finns dagar där det bara inte hjälper att bekämpa depressionen. Jag gick till sängs, hade ett bra gråt och somnade. Ibland måste du bara ge efter, låta dig gråta och sedan börja nytt nästa dag. Jag gjorde just det!
Jag vaknade söndag med beslutsamhet att göra dagen bättre. Jag skulle inte tillåta mig att välta i självmedlidenhet, deprimerande tankar eller frustration. Jag stod upp till jobbet redo att ta itu med dagen. Jag satte mig på jobbet till min favoritbok mellan samtal, och jag var fast besluten att åka hem och avsluta min teckning. Efter att ha klarat det hela dagen utan att vilja skrika åt någon, vilket verkar vara normen idag, kom jag hem för att avsluta min teckning. Detta var resultatet: 
Eva LaRue, www.facebook.com/tiffanysartwork
Det är fantastiskt hur saker kan gå rätt om depressionen försvinner en liten stund.
Jag har tillbringat den senaste veckan med att dra dragkamp med depressionen. Det har verkligen slagit mig. Jag lyckades övertyga mig själv att ingen bryr sig om mig, när jag fick flera påminnelser om att jag verkligen är vårdad. Det är de här små påminnelserna som hjälper mig att fortsätta slåss. Jag skrev ett blogginlägg när jag först började blogga om min 'lyckliga bok'. Jag skapade den för att påminna mig om hur mycket folk bryr sig om mig. När depressionen slår hårt är det lätt att glömma bort det. Jag träffade en av mina favorit, mest inflytelserika professorer under den senaste veckan. Hon gav mig råd om hur jag kan sälja mitt konstverk för att samla in pengar till en volontärresa jag tar, men bara att sitta och prata med henne har alltid varit en bra påminnelse om att någon bryr sig tillräckligt för att nå ut, fortsätta att nå ut, för att hjälpa mig på vilket sätt som helst som är möjligt för dem. När depressionen försökte vinna under veckan, och när den vann på lördag, tänkte jag hela tiden på vårt samtal och de saker jag har klistrat in i min 'lyckliga bok'. Jag tror att det är det som verkligen hjälpte mig att ge depressionen genom att sova istället för att tillgripa självskada eller överväga självmord. Alla behöver något, och någon, sådan i sina liv.
Något som plågade mig på lördag var hur stor inverkan jag har på världen. Jag har alltid undrat hur stor skillnad jag verkligen gör när jag bloggar, min konst eller bara är en vän. Är jag verkligen viktig? Gör jag skillnad? Eller blir jag bara en del av problemet istället för lösningen? Tankarna väcktes av något som verkligen var inspirerande, men min hjärna lät mig inte bearbeta det som sådant. Istället bestämde det sig att jämföra mig själv med det. Det hjälper aldrig, någonsin att jämföra dig med någon eller något. Det leder dig bara på mörka vägar som vrider och vänder tills du går vilse. Logiken lades dock åt sidan medan depressionen vann.
Efter att ha vaknat söndag med en ny start började jag tänka mer på mina frågor mer kritiskt. Naturligtvis slutar jag inte blogga. Jag gillar att dela min historia. Det hjälper mig att bearbeta saker, och jag hoppas att det också hjälper människor som läser det. Men jag vill göra mer om medvetenheten om mental hälsa. Jag kan skriva uppsatser och bloggar tills jag inte kan skriva mer, men hjälper det verkligen människor? Startar det verkligen en konversation? Jag skulle vilja tro det. Men jag vill göra mer. Jag vet bara inte vad. Så jag är öppen för förslag.
När jag växte upp med ångest och depression har jag tidigt lärt mig att det inte var ok att prata om det. Du hade allvarliga problem om du var deprimerad och att ha en 9-åring som försökte begå självmord var inte normalt. Jag lärde mig att tappa upp det. Resultatet är en vuxen som inte är säker på vem man ska lita på, hur man känner och hur man hanterar dessa känslor. Jag har kommit långt sedan jag träffade min nuvarande terapeut, men jag har fortfarande ett sätt att gå. Jag är tacksam för att vi börjar öppna oss som ett samhälle för att diskutera mental hälsa, men det finns fortfarande den stigma där ute som håller vissa tysta. Jag vill bara hjälpa människor att öppna sig. Om jag hade den hjälpen att växa upp, tror jag att jag skulle vara en mer funktionell vuxen. Kanske är det bara önsketänkande.
Jag tänker tills jag räknar ut mer av det kommer jag att fortsätta lära mig själv och rita. Jag kan inte beskriva hur tillfredsställande det är för mig att rita. Jag brukade också älska att skriva. Men jag tenderar att hitta mig själv att rita mer än någonting. Jag borde nog säga att jag tecknar Eva LaRue mer än någon annan. Jag älskar att experimentera med nya rittekniker, som att använda en pensel för att hjälpa till med skuggningen. För mig att se den färdiga produkten får mig att känna att jag uppnår något i mitt liv i verkligheten, jag försöker arbeta för att klara mig samtidigt som jag behåller vilken sanning jag har kvar.
För att avsluta på en gladare ton blev jag tweetad den mest otroliga tweet på Twitter förra veckan från Eva LaRue om mitt senaste blogginlägg inspirerat av hennes föreläsning om sårbarhet. Det kunde inte ha gjort mig lyckligare.
