Ingen vän till mig
Det är rättvist att säga att den här veckan har jag känt mig väldigt ensam i mitt stora vildmark. Jag har inte varit en vän för mig själv. Jag använde hårda, grymma ord i mina tankar om mig själv eller mitt självprat. Några av orden jag har använt om mig själv har varit dumma, svaga, ogillbara, ovänliga, kalla, tråkiga, fula och skit för hjärnan. Jag har trott att jag är alla dessa saker någon gång den här veckan. Vad utlöste denna negativitet? Inget särskilt. Men något som kan ha bidragit är mitt jobb som tidigare använde ett temp admin-jobb är nu ett permanent jobb som är hälften admin och hälften kundtjänster. Ge mig en ganska teknisk uppgift, en samordnings- / organisationsuppgift, en forskningsuppgift eller en kreativ uppgift så tar jag det inte på några problem. Men att hantera frågor från allmänheten är något som jag inte gillade sedan jag började arbeta kl. 16. Jag kan sätta på en bra kund inför ansiktet men det här jobbet innebär mycket komplicerad information och tanken på att ge ut fel information fyller mig med rädsla. Det finns också andra skäl men jag kommer inte att gå in på det just nu.
Jag antar att jag inte är så tålmodig som jag kunde vara, det är inte som att jag inte förstår det under många omständigheter men ibland verkar det som en brist på vård för sig själva. Jag försöker sätta mig själv i deras skor men jag är en ganska känslomässig person så mina egna upplevelser och synar kommer in i det.
Jag har känt mig väldigt omotiverad den här veckan, även för att göra det minsta som att plocka mina ögonbryn till exempel. Att få mig att stanna på jobbet och koncentrera mig har känts som en monumental uppgift, eftersom allt jag ville göra är att gå upp och lämna. Jag antar att det sätt jag har varit kan ses som lathet och apati, men i verkligheten har jag lagt ner alla mina ansträngningar för att komma igenom en 37-timmars arbetsvecka intakt.
Jag får inte riktigt stöd när jag känner mig så här, jag har bra vänner jag kan gå till men då måste jag förklara mig själv och det här är en tröttsam uppgift i sig. Jag får lite stöd från min familj och partner av olika skäl och från vissa får jag inget försök att förstå mig alls. Så jag har varit i vildmarken själv och kämpat med mina självkritiska tankar. Den här veckan har jag kunnat prata med en ny vän och jag är tacksam för detta eftersom jag tror att jag kanske har tagit bort rivor ur mig själv utan det utloppet.
Jag börjar känna mig lite bättre, det är några positiva saker som pågår just nu och nyligen har jag sagt så härliga saker till mig. Här är en liten lista:
- Jag har pratat med fotografer och byråer om betalt mode och porträttarbete. Detta organiseras för närvarande. Det är roligt att tänka att jag i år har kontaktats av dessa människor och haft min första betalda modellering och när jag var i tjugoårsåldern försökte jag gå med i byråer och få betalt arbete fick jag ingenstans.
- Jag är inte nöjd med min kropp men jag måste köpa nya kläder som en del av vår uniform och jag har fått komplimanger om hur jag såg ut.
- Någon gjorde en backhanded förolämpning mot mig igår att jag behövde blinka mina bröst för att komma vidare i min karriär men vad jag tar från det är att jag har fantastiska bröst!
- Jag blev ombedd att vara sångare i ett band av någon som jag studerade musik på college med. Detta tycker jag är väldigt spännande eftersom jag gärna vill komma tillbaka och skapa musik och spela igen.
- Jag har kallats stark, underbar, inspirerande, intelligent, vacker, het som fan, härlig och äkta den här veckan.
- Jag kan lägga ner en deposition för min egen plats.
- Jag åker till Nordirland på mindre än två veckor med min pojkvän för att träffa sin mamma och vänner vilket är lite läskigt men spännande.
- Jag ska resa så mycket jag kan.
Jag vet att jag har mycket att göra just nu och andra aspekter av mitt liv kan förändras, de är tillfälliga situationer. Allt vi har är nu så jag ska försöka att inte kasta bort idag.
