Whack-a-mole argument

Alla har spelat whack-a-mullvad som barn, eller hur? Det är ett av de sällsynta krigförande aggressiva spelen som små barn fortfarande får spela även i vår tidsålder för anti-mobbning. Alla förbiser brutaliteten i det. Hej, det är bara plastmullar och en neoprengummiklubba på en sladd. Vilken skada finns det egentligen?

Det närmaste vi kommer att spela detta spel som vuxna (om vi inte smyger oss in på den lokala pizza- och spelplatsen och låtsas att vi ”hjälper” våra små att vinna fler biljetter) är i argumentform.

Det börjar med ett vagt koncept, som 'frihet', 'självständighet' eller senast 'fusk'.

När vi hör ordet föreställer sällan olika människor sig samma sak. Det är som ordet 'hund' som de använder i praktiskt taget alla kritiska tänkande böcker och klasser. Vad ser du för dig? Är det en gul eller brun hund? Är den liten eller stor? Det är därför vi i diskussionen måste omedelbart definiera konceptet vi föreställer oss. Annars skapar vi en annan argumenttyp som mer liknar en semantisk bubbelpool. Och det går ingenstans bra.

Om vi ​​definierade vår presentation väl är argumentet igång. Men när vi dämpar ett problem med en överenskommen lösning dyker ett annat upp. Vi slår den där ned och en annan dyker upp på sin plats någon annanstans. Det slutar med att vi springer fram och tillbaka och slår bort allt som inte ligger i argumentets ram.

Jag måste bekänna. I hemlighet kärlek dessa argument. Speciellt efter en trevlig middag när alla är på sitt andra glas vin. Idéerna flyter, skrattet följer, och alla slutar komma överens om att vara oense minst en gång.

I en blogg igår, ringde Konversationen , Jag försökte undvika whack-a-mole-scenariot. Eftersom mina tankar om ämnet kunde fylla en stor (och mycket tråkig) bok. Jag gick för källa . Källan var att den 19-årige nybörjaren såg inget fel med fusk.

Diskussionen som följde var underhållande och upplysande. Alla, iboende fick syn på en annan aspekt av fusk. När jag såg för mig var det i konversationssammanhanget, ett universitetskafé. Jag såg ”akademiskt fusk”. Men jag visste också att det finns andra konnotationer av det ordet. Därför mitt försök till källan. (För vilken jag omedelbart kallades till.)

Men i efterhand var den fråga som vår petulanta tonåring ställde för författaren inte bara obetydlig utan helt undantogs ansvar. De undvek framgångsrikt sin skuld i diskussionen.

bravo! 19-årig nybörjare.

Så vi leds ner ett kaninhål med 'fuskar du?'

Min mamma sa det bäst när hon ställde det argumentet av oroliga 6 till 10-åringar. Hon tog en puff av sin cigarett och knackade den på kanten av askfacket. Hon lyfte upp sin kaffekopp med den andra handen, redo att ta en klunk och sa med sitt karakteristiska, sydöstra twang: 'Två fel gör inte rätt.'

Poängen är inte att det finns ont i världen.

Poängen är inte att det finns orättvisa i världen.

Poängen är att inte gå runt och polisera alla och peka som folket i Invasion of the Bodysnatchers, skrikande på dem i den främmande tonen som betyder 'de är inte en av oss!'

Poängen är att det här barnet, och många som dem, har gått in i någon skymningszon av moral och etik. De har rest genom det ökända kaninhålet och druckit fel dryck. De är för stora för att passa genom dörren nu.

Vi måste kunna omdirigera frågan tillbaka till dem. Det är faktiskt vårt ansvar att göra så.

Det finns en viss värdighet att säga 'gör som jag säger och inte som jag gör', för de som har levt och gjort saker, de känna till konsekvenserna - orsaken och effekten.

Poängen är inte 'Har du gjort det?' Poängen är att det inte ska göras. Period.

Håller vi med om att människor är ansvariga för sina egna handlingar och reaktioner? Är individer ansvariga för sin egen moral och känsla för etik? Ja, det är lärt sig. Men om människor vid något tillfälle inte gör det besluta, “Ja, det här är fel * skriv resonemang här, ”Då blir världen ett stort kaninhål.

Personligen gillar jag min åsikt här uppe.

* Vänligen skicka dina egna tankar på dina egna bloggar och länka tillbaka det här. Jag kommer att checka in. (För att vi ska inse det är den lilla kommentarrutan inte tillräckligt stor för den här idén.)

** Serien är från en webbplats som heter Clipart Kid . Ja, jag förbisåg helt cussordet där uppe, förlåt! Jag kunde inte hitta någon form av upphovsrätt, delningsalternativ eller något annat, men de har några fantastiska saker!