När en person blir ditt hem

I går kväll när jag smsade till min pojkvän blev jag inspirerad att skriva ett inlägg. Hans meddelande tände upp min telefonskärm och det stod: 'Mitt hem är så tomt utan dig.' Jag snabbt utan att tänka på det svarade en bit med 'Jag hatar hem utan dig.' När jag tryckte på sent var den meningen verkligen sjönk och bosatte sig i mitt sinne. Det fick mig att tänka på hur ett hem har slutat vara en plats och det är en person nu för mig.

Hem och en kraft som kallas 'Kärlek'

Jag älskar verkligen denna idé om ett ord 'hem'. Jag märkte att han väckte alla de känslor jag hade när jag kom hem från dagis eller skola när jag var liten. Ingen gjorde det någonsin. Jag minns hur när jag passerade hörnet och äntligen gick ner på gatan till mitt hus skulle jag börja springa, jag kände att jag växte ett par magnifika vingar. Jag skulle le och springa och veta att jag flyger in i mitt säkra fristad. En plats där hela mitt väsen accepteras och jag får vara mig själv. När mina ögon hälsar på honom tar mitt hjärta fart, jag ler automatiskt, mina ben börjar gå snabbare bara ett steg från att springa. Bara för att krama honom och kyssa honom ju tidigare jag kan. När jag ser honom har jag inte längre kontroll över mig själv, jag styrs av en kraft. Tvinga att jag litar på nu med hela mitt väsen, en kraft som heter 'Kärlek'.